Berättelsens betydelse för personcentrerad vård

Efter att intervjuat Lisa och läst hennes avhandling, "Narrative relations: resources for meaning-making and person-centred practices in geriatric care," har jag fått nya värdefulla insikter om berättandets centrala roll inom hälso- och sjukvården, särskilt för äldre patienter.

Lisa har undersökt hur berättande kan integreras i det dagliga arbetet och dess betydelse ur såväl vårdpersonalens som patienternas perspektiv. Till skillnad från ett teoretiskt perspektiv, som fokuserar på "vad" betonar Lisas forskning "hur" berättelsen kan förstås och tillämpas i praktiken. Detta tillvägagångssätt understryker vikten av att förstå vad som försiggår i mikrosystemet där vårdens värde skapas.  Lisa visar utifrån observationer på en geriatrisk avdelning, hur berättandet tar form i vardagliga situationer. Forskningsresultaten illustrerar hur patienters och vårdpersonals berättelser vävs samman på ett ofta omedvetet sätt. Om personalen blir mer medveten om och lyhörd inför innebörden i sådana processer skapas nya förutsättningar för implementering av personcentrerad vård.

I ett organisationssammanhang bör chefer och ledare särskilt uppmärksamma och värdesätta de berättelser som medarbetare med sig av. I de sammanflätade narrativen återspeglas komplexa sammanhang och kollektiv erfarenhet. När berättelserna tas på allvar och återberättas startar viktiga läroprocesser som i sin tur kan bidra till att stärka såväl enskilda individer som gruppers sammanhållning. Ett återkommande dilemma inom hälso- och sjukvården är vårdpersonalens ofta stressiga vardag. Med tidspress och omfattande arbetsbördor kan det vara en utmaning att hitta tid och utrymme för att lyssna på patienternas berättelser. Hur ska man kunna prioritera denna viktiga aspekt av vårdarbetet?

En berättelse behöver inte vara lång för att vara betydelsefull. Ett kort fragment kan avslöja något viktigt om en person. När detta sedan sprids vidare till andra kan ytterligare fragment fogas till en ny berättelse.

Patientberättelser är inte som statiska berättelser som presenteras vid ett enskilt tillfälle. Det är snarare en dynamisk och gemensam skapandeprocess som pågår över tid i sampel mellan vårdpersonal och patienter. Det kan vara kortare interaktioner och samtal som läggs ihop till något sammanhängande och meningsfullt. Detta ofta sker utan att man tänker på det, medan man gör något vardagligt tillsammans som att ta en kopp kaffe, promenera från ett rum till ett annat, eller vid någon gemensam aktivitet. Lisa beskriver vikten av att vi stannar upp och verkligen är närvarande i berättelserna.

När vi lyssnar på, delar med oss av och uppskattar varandras berättelser, bygger vi en vård som ser och värderar varje person som en unik individ. Det är vår gemensamma historia.