De allra flesta dagarna hittar du mig på mitt uppdrag som Lead Designer för ett startup som försöker driva på en förändring inom Influencer Marketing. Det är en snabbrörlig värld, där vi fokuserar på innovation och snabba framsteg, både för vår produkt såväl som för våra processer. Det är korta ledtider från det att ett beslut tagits till att research, design och utveckling har genomförts. Vilket självklart leder till att genvägar ibland (ganska ofta) måste väljas för att kunna möta snäva tidsramar. Good enough är mantrat, och för att snabbt hitta en lösning använder jag diverse inspirationssajter som jag tar inspiration ifrån. Det har blivit en nödvändig del av min kreativa process för att kickstarta mitt tänkande.
Det är i det suddiga gränslandet, där andras arbete blandas med tolkning och kontext, som det är det lätt att falla i fällan att känna att jag luras, att jag bara låtsas veta hur jag ska utföra mitt uppdrag. Jag känner mig helt enkelt som en bedragare.
Det informella psykologiska begreppet har sin grund i en undersökning som genomfördes av Pauline R. Clance och Suzanne A. Imes 1978. De visade att högpresterande kvinnor tenderar att tro att de inte är intelligenta och att andra övervärderar dem. Kvinnorna ansåg själva att deras framgångar endast berodde på ren tur.
Även om det här mentala tillståndet troligen återfinns inom alla olika typer av branscher, så ska det tydligen vara särskilt vanligt i miljöer där pressen att leverera och prestera är ständigt närvarande. I min föregående artikel om att arbeta på en startup diskuterade jag utmaningarna och belöningarna med att vara en av de drivande personerna bakom nyskapande plattformar. Men det andra sidan av myntet är att när tidsbrist begränsar, tvingas jag luta mig best practices och mina tidigare erfarenheter istället för research. I en miljö där "misslyckas snabbt och prioritera" är mottot, kan osäkerhet och tvivel lätt ta överhanden.
Jag har egentligen brottats med känslan av att inte "räcka till" trots resultat, framgångar och positiv feedback under hela min karriär. Även vänner och tidigare kollegor har uttryckt hur de kämpat med liknande känslor, alltid en mental spärr att sig an nya projekt av rädsla för att inte leva upp till förväntningarna. Självklart är dessa erfarenheter inte unika varken för mig eller andra jag talar för i detta fall. De är en del av en större berättelse som ofta förbises i vår strävan efter framgång.
Som vanligt är att erkänna dessa känslor det första steget mot att hantera dem. Här är några strategier som i alla fall jag har funnit användbara:
Impostor syndrome är en realitet för många men det behöver inte definiera din karriär eller begränsa din potential. Genom att erkänna dessa känslor, dela dem med andra och tillämpa praktiska strategier för att hantera dem, kan vi alla ta ett steg mot en mer självsäker och tillfredsställande arbetsmiljö.
För det jag och andra som lider av samma problem måste komma ihåg är att när vi anpassar tidigare gjorda lösningar till vår egen kontext, uppstår ofta något nytt och spännande. Det är genom denna process av återanvändning och omformulering som vi kan skapa innovationer som driver både innovation, design och utveckling framåt. Att vara en del av den kreativa processen innebär att vi ständigt lär oss, växer och bidrar till vår branschs framtid. Så glöm inte, varje steg vi tar för att övervinna våra egna tvivel kan leda till banbrytande idéer och lösningar som formar morgondagens värld.
I slutändan handlar det om att hitta modet att erkänna våra rädslor, dela med oss av våra erfarenheter och ständigt sträva efter att förbättra oss själva och de samhällen vi verkar inom. Genom att göra det, kan vi inte bara hantera våra bluffsyndrom, utan också uppmuntra en kultur av innovation och samarbete som lyfter oss alla.