Att våga stå i verkligheten – välfärdsteknik kräver brobyggare

På den strategiska nivån talar vi om effektivisering, skalbarhet, datadrivna beslut och framtidssäkring. I våra verksamheter handlar det om tid, arbetsmiljö, trygghet, relationer och omsorg. Båda perspektiven är legitima – men när de inte förstås i relation till varandra uppstår lätt friktion.

Allt för ofta fattas beslut baserade på antaganden:
”Det här borde fungera.”
”Det här sparar tid.”
”Det här kommer personalen att uppskatta.”

Men att tro är inte samma sak som att veta. Och i välfärden får konsekvenserna av felaktiga antaganden snabbt mänskliga kostnader.

Konsultens roll som brobyggare

Här ser jag min kanske viktigaste roll som konsult: att vara en bro mellan världar. Det handlar lika mycket om att bära verksamhetens faktiska behov, frustrationer och idéer tillbaka till beslutsfattare och utvecklingsteam och samtidigt hjälpa verksamheten att förstå varför vissa krav och beslut ser ut som de gör.

Det kräver närvaro på plats, att lyssna mer än man pratar och att våga ställa de obekväma frågorna.
Det är först när man står i ett äldreboendes vardag som man börjar förstå hur ett nytt digitalt arbetssätt faktiskt påverkar människor – både boende och personal.

Den outnyttjade kraften i verksamheterna

En av de mest underskattade resurserna i välfärdsteknikens utveckling är den enorma kraft, vilja och innovationsförmåga som finns hos medarbetarna ute i verksamheterna. Där finns idéer, förbättringsförslag och djup kunskap om vad som fungerar – och vad som aldrig kommer att göra det.

Alltför ofta tas denna kraft inte till vara och lösningar designas för verksamheten, inte med den. Resultatet blir då ibland motstånd, kringlösningar eller teknik som samlar damm i stället för data.

Välfärdsteknik handlar ytterst inte om system, plattformar eller sensorer. Det handlar om människor. Och människor förtjänar att vi vet – inte bara tror – vad vi håller på med.