skiss patietresan
>

Förändring kräver dialog och mod, men också metod

Gunilla Eriksdotter 
19 sep 2018

I helgen samlades nästan tusen Bouvetkollegor för att dela upplevelser, kunskap och drömmar. En av mina drömmar och absoluta drivkrafter är att bidra till att stärka individens ställning i vården å ena sidan och till att vården får användbara system, å den andra.

välkommen på ws

Med så många kollegor på plats passade vi som arbetar med e-hälsa på att bjuda in till workshop om Patientresan. En av flera bra metoder för att bjuda in patienterna till den viktiga dialog som faktiskt krävs för att förändra vårt sätt att se på patienterna och därmed våra arbetssätt i grunden.

Under lång tid har vi i vården trott att vi vet patientens bästa och därmed inbillat oss att vi varit personcentrerade. Vi har också behandlat diagnos och symtom utan att ta tillvara den kraft, vilja och kompetens patienten själv har har. Vi har faktiskt inte ens vetat vad denna kraft, vilja och kompetens har bestått i. Och vi har inte frågat.

Det vill säga på systemnivå. Metodiskt och i jakt på att förbättra, justera och komplettera alternativt skala ner våra insatser. Vi har kört på. Gett bästa tillgängliga behandling. Det är inte en liten sak. Men handen på hjärtat, det är inte tillräckligt.

Personcentrerad vård innebär inte,  som vi kanske reflexmässigt tänker,  att arbeta för det vi tror är patientens bästa. Eller att sätta patienten i centrum. Det handlar om att ingå partnerskap. Och i grunden om att göra långvarigt sjuka mer aktiva och självständiga som patienter. Detta på systemnivå. Det innebär en stor förändring.  

 När jag första gången på riktigt började tänka på patientmedverkan i en djupare mening var i samband med kvalitetsregistersatsningen. Min gamla och inte på länge använda sjuksköterskamärg reagerade spontant med skepsism.

 -Tror ni på allvar att vården inte pratar med sina patienter? Att de inte arbetar för patienternas bästa?

Detta att ta tillvara patientens egna resurser är grundläggande för all omvårdnad. En självklarhet.

Och så är det naturligtvis. Också. Men ändå inte. För det saknas förutom tid och metoder också traditioner för att göra detta metodiskt och på systemnivå.   

Detta blev väldigt tydligt för mig när jag som förälder försökte få mitt barn med ADHD att fungera i skolan. Det är ju egentligen samma sak här.

-Det finns väl på riktigt ingen lärare som inte vill att barnen ska lämna lämna skolan fullproppade med kunskap!

Att utbilda är grunden för hela verksamheten.

Vanmakten var stor när jag som NPF förälder mötte skolan och högstadiet. Mitt barn som i hemmamiljö uppvisade både handlingskraft och resurser blev kraftlös och handlingsförlamad i samma ögonblick han kom innanför skolans väggar. Hemma var diagnosen i princip osynlig. I skolan var den plötsligt ett stort problem. Han hade behov. Inte så krångliga tyckte jag. Utan rimliga. Det handlade om bemötande, tydlighet, framförhållning och en slags konsekvens i det som skedde.

Jag hade otaliga möten med rektor, biträdande rektor och den ena läraren efter den andra. Det skrevs så kallade åtgärdsprogram. Samtliga ur lärarlagets perspektiv. I hemmet hade vi både kunskaper och inneboende resurser. Som ingen frågade efter.  

Ljuset bestod i en enda lärare som la ner åtskilliga övertidstimmar för att göra skollivet hanterbart för den som var där för att lära. Min son.

En lärare. En god kraft. För oss ett ljus. En räddare. Men bara en.

Då såg jag tydligt att detta måste göras metodiskt. Inte bara för barn med NPF naturligtvis utan för alla barn. Och föräldrar.

Vad skulle man hitta om man gjorde en så kallad kundresa över skoldagen med barn och lärare? Vilka behov skulle man identifiera? Hur mycket handlingskraft skulle frigöras enbart av att samlas i  dialog? Jag tror att denna till synes lilla handling skulle kunna göra stor skillnad.  Skolan är full av mycket lågt hängande frukt. Precis som vården.

Kundresan i all sin enkelhet är en otroligt bra och konkret metod för att öka förutsättningarna för en konkret dialog där olika världar kan mötas.

patientresan Bouvet e-hälsa beskuren

Man kan och får bryta perspektiv och därigenom öka förutsättningarna för samverkan. Om man inte vet vad den andra tänker, kan man inte justera. Metoden är applicerbar på alla verksamheter. Inte bara i företag som vill ge sina kunder en bättre kundupplevelse.

Jag har senare och i flera andra sammanhang fått bekräftat att det är mycket kvar att göra när det handlar om hur vi ser på patienter i dag. Jag har som anhörig blivit både chockad och överväldigad. Faktum är att det kan se väldigt olika ut. Som anhörig och som patient känns skillnaderna in på bara skinnet.

klistermärken

I mitt arbete med patientsamverkan och förbättringsarbete kopplat till kvalitetsregister såg jag många goda exempel på hur systematiskt arbete kan förbättra på en djupare nivå. Det är svårt att som ensam sjuksköterska, läkare göra stora förändringar. Det kräver att vi arbetar på flera plan.

Det måste vi göra nu. 

Som patient vill och kan man ofta ta ett större ansvar. Och vården behöver och vill lägga tillgängliga resurser där de behövs mest.

För att möjliggöra det måste vi skynda på utvecklingen och öka användningen av digitala lösningar.

Men vi kan också och samtidigt göra enklare grejer. Som att bjuda in patienterna till dialog. På riktigt. Göra arbetet tillsammans. I partnerskap.